ostergarnslandet.se

Gammelgarn Kyrka
Sydportalen

    THE TOWER of Gammelgarn church is what remains of the nave of an older Romanesque church. The present nave, chansel, and vestry were built in the early 14th century. The doorway of the chansel with the sculpted heads belongs to the older church.
    The surviving medieval fittings and furnishings consist of a 14th century reredos and a limestone font with a 13th century base and 14th century bowl.
    In the south-west corner of the churchyard there is a well preserved late 12th century keep.
Text ovan: Riksantikvarieämbetet/Landsantikvarien, Gammelgarns socken

Sydportalen i Gammelgarn kyrka utmärker sig på flera sätt. Den är en av de största och mäktigaste på Gotland. Den tillskrivs mästaren "Egyptikus", ett namn som Jonny Roosval - den gotländska kyrkokonstens store återupptäckare - skapade för att beteckna en byggmästare på Gotland under 1300-talet, vilkens riktiga namn man inte känner till. Denne arkitekt, byggmästare och skulptör skapade alltid i det stora formatet. Hans stil är kompakt, massiv och allvarlig. Det är nog ingen tillfällighet att hans verk i Gammelgarn också innehållsmässigt är präglat av största allvar: Kains tragiska mord på sin broder Abel.

Här saknas helt de lekfulla motiv - såsom musikanter, hantverkare, fabeldjur, vilda jaktscener etc. - som annars kan förekomma hos andra mästare. Däremot är figurerna mycket plastiska och uttrycksfulla. Hela skildringen av händelseförloppet är också mycket koncentrerad. Man ser tydligt en röd tråd gå genom de scener ur Gamla Testamentet, som avbildas här i denna storslagna portalfris.

Scenerna som denna portalfris framställer är välkända. De återger vissa, avgörande händelser ur Gamla Testamentets berättelser.

Konstnären har hållit sig strikt inom skildringens ram och kommer allt i allt endast två gånger att överskrida framställningens gränser: när han visade Kain och Abel liggande i samma vagga och när han låter Kain framstå vid landsförvisningen som ytterst välklädd.

Men också i ett tredje sammanhang överskrider konstnären ramen av det som berättas i Gamla Testamentet, men det sker då mera allmänt.

När man ser noggrant på glorian kring Guds huvud, så upptäcker man att den varje gång innehåller ett kors. I konsten är detta alltid ett tecken på att figuren i fråga är Jesus Kristus och inte något annat helgon. (Målarna i sin tur målar oftast korset i röd färg på den cirkelrunda guldglorian). Dessutom bär Gudsgestalten på portalfrisens allraförsta bild, där Adam och Eva mottar förmaningen av Gud, uppståndelsebaneret i sin hand. Det kan alltså endast vara Kristus som syftas på i denna framställning, eftersom det ju är endast han som vunnit seger över döden.

Den här framställda gudomen är alltså inte Fadern, Jahve, Elohim eller Herren, utan helt konkret KRISTUS DEN UPPSTÅNDNE.

Vilken djärvhet! Konstnären låter den Uppståndne redan uppträda i paradiset! Fullkomligt obesvärat sätter han sig över tidens lagar, ty medan paradiset ännu fanns, hade Kristus ju inte varit tvungen att bli människa på jorden, att leva, lida och dö som en jordemänniska och därefter vinna uppståndelsens seger.

Naturligtvis tar sig mästaren "Egyptikus" frihet till en sådan paradoxal framställning för att ge uttryck för ett annat sammanhang, som inte nödvändigtvis följer tidsförloppets logik ("krono-logi"). Han ger Kristusgestalten företräde framför den gudsupplevelse och gudsuppfattning som så ofta förekommer i Gamla Testamentet, där människorna skall underdånigt frukta och ära Gud. Men har väl Adam, Eva eller Kain i den här bildframställningen egentligen något att frukta?

Självfallet avskaffar mästaren "Egyptikus" inte den stränge, straffande Guden, men det är som om Jahvebilden i Gamla Testamentet här redan blir genomlyst av Kristi mildhet och förståelse. Bakom människornas hårda öden tycks ändå den gudomliga världens vishetsfulla ledning och pedagogik ligga.

Bildsviten på portalfrisen i Gammelgarn vill antyda en Kristusverksamhet "i förväg", långt innan Gudssonen kom.

Med detta nyvunna perspektiv kan vi ännu en gång se på huvudtemat, brodermordet. I berättelsen förvånas man ju alltid på nytt över att Kains gärning inte fick den vedergällning man i långa tider ansåg vara den enda riktiga: döden. Stick i stäv med det straff man väntar sig i en sådan situation får han på pannan satt ett tecken, som utvisar att ingen får beröva honom livet. Den gudomliga världen har andra avsikter med honom.

Hämnd hade varit ett uttryck för den gammaltestamentliga regeln "öga för öga, tand för tand". Men här är det inte Jahve, utan Kristus, som står inför Kain, som inte alls blir förkrossad utan allvarligt och högtidligt utsänd på en lång färd.

Ännu märkligare är det att Kain - brodermördaren - inte står i botgöraredräkt inför Kristus, utan ytterst välklädd i en förnäm resedräkt. Denna motsägelsefulla framställning vill ge uttryck för, på vilket sätt Kain och hans efterkommande skall göra bot för illgärningen. De skall inte tas bort från jorden, utan förvandla den. De skall bringa kultur på jorden!

"Så gick Kain bort ifrån HERRENS ansikte och bosatte sig i landet Nod, öster om Eden. Och Kain kände sin hustru, och hon blev havande och födde Hanok. Och han byggde en stad och kallade den staden Hanok efter sonens namn."
(1:a Moseboken, 4,16-17)

Kain byggde alltså enligt Gamla Testamentets berättelse den första staden i mänsklighetens historia! Och det skedde medan hans far Adam ännu levde. Om hans efterkommande heter det:
" ...och hans broder hette Jubal; han blev stamfader för alla som hantera harpa och pipa. Men Silla födde ock en son, Tubal-Kain; han var smed och gjorde alla slags redskap av koppar och järn."
(1:a Moseboken 4, 20-22 )

Fr.o.m. den tiden började mänskligheten alltså befatta sig med jordens tunga, mörka materia. Kain, som redan alldeles från början hade en mera jordisk läggning än hans broder Abel, skickas nu efter hans personliga syndafall ännu djupare in i jordevärlden. Men där blir han, vad Heimdal varit för de nordiska folken: kulturbringaren.

Arbetet med jordens förvandling började: Ur stenbrott hämtades tunga stenblock för att resa byggnader, ur skogen trädstammar som sågades och bilades till bjälkar och pelare, ur gruvor togs upp malm som smältes till metall, m.m. Hantverkare och konstnärer blev till, kunniga och skickliga i att hantera och behärska materien. Tempel restes, guld, silver och ädelstenar ur jordens innandömen användes tillsammans med ädelträ för att skapa gudabilder, kultredskap och smycken.

I alla tider har det Salomonska templet i Jerusalem varit sinnebilden för Kainssönernas mystiska och jordiska arbete.

All byggnadskonst, teknik och t.o.m. den moderna teknologin härstammar ur samma källa: Kain och hans söner vill "upparbeta" sitt öde. När syndafloden - den stora vattenkatastrofen - stundade, blev Noa betrodd med att rädda människosläktet och alla krafter i djur- och växtriket "såsom i en ask". Han var den mest kunnige av alla människor och visste hur man skulle förfara. Han var invigd i alla livs- och därmed också alla solhemligheter. Några medhjälpare valde han ut, i Gamla Testamentet skymtar de som hans tre söner och deras hustrur. Säkert valde han de duktigaste, och bland dem fanns lika säkert "Kains söner", om vi låter det namnet stå just för det jordisk-praktiska kunnandet hos människorna.

Därför är det kanske inte så förvånande, om Noa avbildas på kyrkoportalen i Gammelgarn spanande efter Kain. (Vanligtvis framställs Noa ju blickande efter duvan, som han har släppt ut för att se om vattenmassorna har sjunkit undan, men i det här fallet är det helt tydligt Kain han letar efter).

Vi kan kanske förstå att bildsviten på portalen i Gammelgarn måste ha varit en hjärteangelägenhet för dess skapare, d.v.s. "Egyptikus". Han som själv var arkitekt, konstnär och hantverkare måste ju känna sig som något av en "Kains son", eftersom Kains biografi är en slags urbild för alla som hanterar och bearbetar jordens materia. Människans existens på jorden får i Kains öde en ny dimension. Jorden är inte en förvisningsort, där man tillbringar sina dagar tills en nådig Gud kallar själen hem till sig. Jorden är en arbetsplats, där något produktivt sker. Att vara jordemänniska är inte en olycka, som man tror i östern, utan det jordiska livet har en mening i dubbel bemärkelse

För det första bearbetar Kains söner "sitt eget fall", d.v.s. de gör upp med sig själva. De accepterar hårt arbete som en följd av det som skett i det förflutna. För det andra vet de, att världen genom deras arbete förvandlas till något nytt - den upphöjs från natur till kultur. Genom deras kunnande och färdigheter blir världar och värden till, som inte funnits förr. När människan fallit ur den kosmiska ordningen, straffas hon inte av Gudomen. Inte heller återställer den allt bara till det gamla genom en slags avskrivning av våra fel. Då skulle vår värld trots allt stå väldigt stilla och ingen utveckling kunna ske. Gudomen tänder istället sin egen avbild inom människan. Då blir hon själv till en skapare och börjar förvandla och förädla jorden. Hon blir medarbetare i den nya skapelsen.

Det är den verkliga nåden.

Uwe Lemke