EN PORT TILL ADVENTSTIDEN

 

Anteckningar efter ett föredrag av Uwe Lemke, hållet den 28 november 1999 i Norrköping.

 

Varje år, när adventstiden närmar sig, känner vi att vi måste gripa innebörden av denna välsignade tid på nytt. Annars blir allting bara till rutin.

 

Jag vill utgå från en liten, real händelse. Här i Bromma, där jag bor, träffar jag ibland en man från Irak. Han har en liten livsmedelsaffär, han är inte muhammedan - det har han tagit avstånd ifrån ­- inte kristen, men väldigt vaken. Han har under årens lopp märkt att jag är präst och när det finns tillfälle kommer vi in i "teologiska" diskussioner - ofta med glimten i ögat. En dag tänkte han sätta mig på det hala och frågade mig - med hänsyftning till en artikel i dagens tidning - hur jag såg på att muslimerna vill bygga en ny moske vägg i vägg med den berömda Marie bebådelsekyrkan i Nasaret. Jag gav honom ett svar som gjorde honom stum. "Maria är inte de kristnas egendom. Hon är mycket större än så. Maria förekommer i Koranen och intar en mycket aktad ställning. Muslimer vallfärdar till Nasaret eller Efesos, där hon enligt legenden har dött, i synnerhet kommer kvinnor som är barnlösa dit. - Har vi religionsfrihet, så visst måste vi väl til­låta alla att bygga sin kyrka eller moske åt sin Maria på den heliga platsen?" Vi måste tänka om och tän­ka nytt och vi måste akta oss för att komma med förment fysiska anspråk. Det finns en hel rad histo­riska perioder, i vilka muslimer och kristna kunde samexistera.

 

Egentligen kunde även judarna göra anspråk på "sin" Maria. Hon var ju deras drottning. Men det hölls hemligt för Herodes skull. Han var inte den rättmä­tige konungen av Juda och röjde undan alla, som skulle kunna göra honom rangen stridig. Prästerna i Jerusalem hade fört mycket noggranna uppteck­ningar både över den natanska och den salomoniska grenen av Davids ätt. Herodes lät bränna hela arki­vet. Men det fanns säkerhetskopior. Det var för­enat med livsfara att tillhöra den judiska kungafa­miljen. Det såg man ju när Herodes lät döda alla gossebarn i Betlehem. Den heliga familjen tvingades gå i landsflykt.

 

Låt oss för ett ögonblick se på ett tema, som förekommer i den adventsbön, som vi hör under gudstjänsten den här tiden. Där talas om "färg­bågen" som omspänner hela världen. Man kan upp­leva den på dessa breddgrader, när under vintern morgongryningen sträcker sig fram till den begyn­nande aftonskymningen. Men det finns ibland en mycket mera konturerad färgbåge på himlen: Regn­bågen.

 

Vi vill till en början se på den rent fysikaliskt: För att en regnbåge skall uppstå måste vi ha ett mörkt regnmoln framför oss och solen i ryggen. De båda två står alltid i opposition till varandra. Regnbågen välver sig högt, när solen står nära horisonten, och är flack när solen stär högt. Regnbågen har alltid samma diameter. - Var den kommer att synas i landskapet är helt beroende pä var jag själv står någonstans. Och flyttar jag på mig, flyttar den ögonblickligen med! Till höger, till vänster, framåt, bakåt. Jag kan aldrig nå den, nudda vid den. Och ändå är det helt och hållet min individuella regn­båge! Redan grannen bredvid mig har en helt egen regnbåge för sig själv. Ändå kan jag inte fä tag i den, ta den med mig hem. Den är min, men jag "äger" den inte fysiskt.

 

Denna "avmaterialisering" sker ännu en gång från ett annat håll. Solstrålarna faller in i varje droppe och speglas delvis tillbaka. Samtidigt verkar droppar­na lite grand som prismor och skickar ljuset tillbaka, men med olika färger. Vid en vinkel mellan sol, drop­pe och mitt öga blir det rött, dropparna bredvid lyser orange, en bit längre bort gult, sedan grönt etc. Och det är fenomenet: Regnbågen står helt stilla, men myriader av droppar sjunker varje sekund ner igenom den. Regnbågen är ett tecken i en strid materieström, inte ett fast föremål. Och denna regnbåge får en central roll i den judiska religionen. Tre gånger säger Herren: "DETTA SKALL VARA TECKNET TILL DET FÖRBUND SOM JAG GÖR MELLAN MIG OCH EDER ...". Tänk om de människor som har regnbågen som sin heligaste symbol skulle upptäcka, att man inte kan äga den, och därför ej heller härle­da från den någon äganderätt för landområden, he­liga orter, tempel platser, arvsrätt, eller andra viktiga föremål. Även det Gamla Förbundet var ett andligt förbund, ej ett materiellt! Skulle den insikten spira fram, kunde det första steget mot fred på jorden bli verkligt. Och man måste inte försvara varje centimeter mark.

 

Men en sak "äger" vi: Förhoppningen om att männi­skan tar sitt förnuft tillfånga och finner verkligheten såväl i det jordiska som också i det andliga.

Uwe Lemke

 


Jaerna Bridge - Järnabron     antroposofi.org