Ber vi alla till samma Gud?

Under mera lugna och idylliska tider kan man ju ofta höra detta berömda uttalande, att vi alla, oberoende vilken religions- eller trosriktning vi tillhör, till syvende och sist vänder oss till samma Gudom, även om det sker under olika namn och former. Vi längtar efter en enhetlig världsbild, sammanhållen av ETT gudomligt väsen.

Men är det en realitet eller en önskedröm, framsprungen ur ett rent, barnsligt sinne, mera en längtan än en verklighet? Blir vi besvikna, om den vackra bilden inte håller? Eller blir vi rentav osäkra eller rädda? Mycken forskning och möda har lagts ned på att hitta likheter mellan de gudar, som dyrkas under skiftyande namn i olika religioner, ofta med mer eller mindre tydliga resultat.

Världshändelserna i våra dagar spetsar emellertid till det hela, och vi märker att vi inte kan tänka och tala så vackert och välmenande längre, när vi ser att huvudpersonerna i dessa krigshandlingar vi måste dagligen bevittna vänder sig till "Gud" och ber om framgång och seger över ondskan. Kan det vara samma Gud som låter det hela urarta i oändligt lidande för oskyldiga och till förnedring, krig och folkmord? - Medan han bara ser på? Gör en Gud på det sättet? Ursäkta frågan.

Och till råga på allt räknas de tre främst inblandade parter till de högst utvecklade religionerna, nämligen de s.k. "monoteistiska", d.v.s. de som dyrkar EN Gud : Kristendomen - speciellt i den mera fundamentalistiska tappningen, som innehåller många gammaltestamentliga element, fastän evangelierna berättar gång på gång, hur Kristus själv bryter sig ur den gamla världens bojor för att bringa det nya - , Islam och den judiska religionen.

Men kan det vara så att Kristus, Allah och Jahve är samma gudsdväsen? Och kanske också Odin, Zeus, Osiris, Brahma? Det som man kan tänka så vackert, går inte ihop när det gäller det verkliga livet, d.v.s. människorna har ofta svårt inom dessa religioner att utveckla sitt verkliga, allomfattande människoväsen, fastnar inte så sällan i att bara se till sin familj, sitt hemland, sitt folk eller sin ras. Men det räcker inte, på det viset blir det ju aldrig varken fred eller frid.

Konfronterad med dessa svårigheter kan man förstå att den moderna, upplysta människan ofta reagerar med att lämna det religiösa bakom sig, det leder inget vart. Religionen eller "GUD" är till ingen hjälp. Men en annan reaktion på samma erfarenhet kan bli, att människan säger: Då har jag kanske ännu inte upptäckt den SANNA guden. Det låter må hända ganska högfärdigt, men det är ju märkligt, att förmågan kan bryta fram ur människoanden till att kunna tänka sig en bättre gud än den, som religionerna tillhandahåller oss.

Det är som den djupa erfarenhet ett barn gör, när det en vacker dag upptäcker att hela Guds härliga skapelse är behäftad med en djup, tragisk ofullkomlighet, nämligen att åttio procent av alla djur inte dör en naturlig död, utan blir uppätna av andra.. - Då faller en skugga i barnets själ, men det kan upptäcka snart, att det självt ju är mäktigt till att tänka sig en bättre skapelse än den som Gud har åstadkommit! Och då är det inte långt från att upptäcka att Paulus talar om den djupa suck som går genom hela skapelsen och - om en förväntan på att "gudssönerna" (människorna) må komma och förlossa den.

Var finns det då tecken på att det finns en ännu bättre, högre Gud? Dessa tecken finns, fastän väl gömda. I den mycket detaljrika och konturskarpa bildväv som den judiska religionen framställer för oss, är det som om en gång en springa går upp, genom vilken vi får se en liten skymt av ännu en gudsvärld, som annars är dold bakom den gängse, folkliga religionen. Det handlar om stamfadern Abraham: "Då han nu var på återvägen, sedan han hade slagit Kedorlaomer och de konungar som var på hans sida, gick konungen i Sodom till mötes i Savedalen. Och Melchi-Sedek, konungen i Salem, lät bära ut bröd och vin; denne var präst åt GUD DEN HÖGSTE" (1.Mose 14:17-18) fram.

Denna halvkultiska måltid med bröd och vin firas sedan dess i varje troende judiska familj vid varje sabbat. Författaren av Hebréerbrevet visade sig väl förtrogen med Melchisedeks hemlighet, som tillhörde det judiska prästerskapets esoterik, och som av folkpedagogiska skäl inte spreds mycket bland människorna. Han skriver i sitt brev till prästerskapet i Jerusalem om Kristus: "Och ännu mycket tydligare blir detta, då nu en präst av annat slag uppstår, lik Melkisedek däri, att han har blivit präst icke på grund av en lag som stadgar härstamning efter köttet, utan på grund av en kraft som kommer av oförgängligt liv. Han får nämligen det vittnesbördet: "Du är en präst till evig tid, efter Melkisedeks sätt". (Hebréerbrevet 7,15-17) Och: "... denne som står där utan fader, utan moder och utan släktledning, utan begynnelse på sina dagar och utan ände på sitt liv och likställes med Guds son - denne förblir en präst beständigt ". (Hebréerbrevet 7.3)

Jahve är till hela sitt väsen en mångud - det finns otaliga tecken på - och därmed av lägre rang. Melkisedeks gud, DEN HÖGSTE GUDEN, är solguden, som står över tidens växlingar, födelse och död, och är ansvarig för hela mänskligheten.

Detta gudsnamn förekommer bara mycket sporadiskt i Gamla Testamentet, men sedan omedelbart, när kristendomen skall börja: Ängeln Gabriel säger till Maria: "Se, du skall bli havande och föda en son, och honom skall du ge namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas DEN HÖGSTES SON" (Luk 1,31-32). Vi anar inte, vad den purunga flickan kände i sin själ, när detta hemlighetsfulla, främmande namn ljöd i hennes öron. - Hon skulle dras in i händelseförlopp, som skulle bli avgörande för långt fler människor än de runt omkring henne. Hon anmodades av ängeln att lämna förbindelsen med sitt eget folk. När hon sade "ja" till det, blev hennes öde apokalyptiskt. "Ja, även genom din själ skall ett svärd gå" säger sedan den gamle, vise Simeon till den kanske 14-åriga modern Maria, när hon bar fram sitt barn i templet.

Vi frågade oss i början om vi överhuvudtaget redan har trängt fram till en aning om det sanna gudsväsendet. Nu förstår vi kanske, att vi ännu inte är framme vid det, sålänge våra tankar är färgade av olika sorters grupptänkande. På det området har vi inte kommit långt. Ingen grupp av någon sort kan som sådan komma i närheten av realiteten. Realiteten är alltid hos hela mänskligheten. Vi bör inte indela mänskligheten i olika läger, folk, nationer, muslimer, kroater, amerikaner, kristna, palestinier, terrorister, irländare etc. Börjar vi på den ändan, har vi snart snärjt in oss ohjälpligt i ett omöjligt begreppsnät. Överallt visar det sig klart och tydligt att det inte går, skiljegränserna är oberäkneliga och går plötsligen tvärs igenom redan avgränsade, "säkra" grupperingar.

Om denna gruppegoism på det religiösa området baseras på dyrkan av olika "gudar", är det inte långt från det värsta maktmissbruket gentemot människorna. Den stora, smärtsamma insikten som vår tid kräver av oss är, att varken den dogmatiserade Kristus, inte heller Allah eller Jahve utgör det högsta väsendet i världsalltet. De är underordnade ett ännu högre väsen. Men säger man det öppet, gör man det ofta med risk för det egna livet. Ändå måste det sägas.

Det finns en liten skara av ca. 300 människor, som vill vara verksamma i den andan. De är smorda och vigda enligt Melchisedeks moderna rit och utsända i världen för att försöka öppna en liten spalt i förhänget som döljer andens solrike. Det är Kristensamfundets prästerskap.

Det måste börja med sökandet hos den enskilda, individuella människan. Att då stå framför henne med ett vapen i handen, är mycket opraktiskt. Och där, - just i denna minsta, tänkbara situation - kan jag till min häpnad upptäcka, att DEN HÖGSTE GUDENS ljus faller över henne - och på mig. Tillber vi då samma Gud?

Uwe Lemke.