Sojdet gav 300 liter tjära.

Sojdet vid Sande i Östergarn tändes på tordagskvällen den 12 juni. Från början hade man tänkt tända på fredagskvällen. Men eftersom det sedan gammalt är mycket skrock förenat med en sojdesbränning vågade man sig inte på att tända fredagen den 13. Dock är man inte lika vidskeplig i Östergarn som på en del andra håll, där man skjuter ett bösskott i varje väderstreck för att skrämma bort de onda makter som sägs vara ute efter att sabotera tjärbränningen.
        Sojdet vid Sande i Östergarn är mer än hundra år gammalt. När Östergarn-Gammelgarns hembygdsförening hösten 2000 satte igång med att göra iordning det gamla sojdet hade det sovit sin törnrosasömn i många år. Då utmärktes platsen endast av en jordkulle och ett slånbärssnår. Den första tjärbränningen i sojdet skedde på försommaren ifol. Förberedelserna för årets bränning startade i höstas då tjärvedsstubbar togs upp i Per-Johan Göthbergs hage. Sedan har stubbarna delats i lagom stora bitar som befriats från jord och bark. Sojdet laddades efter konstens alla regler.
        Till torsdagskvällens tändning kunde hembygdsföreningens ordförande Sven Norberg hälsa ett hundratal intresserade välkomna. Sven Norberg, Valter Söderström och Lennart Hellgren tände sojdet. Sunnanvinden silade röken från sojdet mellan träden i "Djupvikelunde" bort till parkeringen. De församlade njöt av klämmig musik från gruppen Brändus Sveinpälsar samt kaffe och härliga limpsmörgåsar.
        När bränningen var klar på lördagen hade sojdesgubbarna med avtryck av tjärad tumme bokfört att det blivit 300 liter prima tjära. Ett bra resultat med hänsyn till att sojdet är av modell mindre.
        Willy Larsson
Förberedelserna för årets bränning startade i höstas då tjärvedsstubbar togs upp i Per-Johan Göthbergs hage. Sedan har stubbarna delats i lagom stora bitar som befriats från jord och bark. Sojdet laddades efter konstens alla regler. Sågspån hindrar luften så att sojdet inte bli till en stor brasa. Här arbetar (mitten) Lennart Hellgren, Sture Lingström och Per-Johan Göthberg.

Sågspånen skall vara fuktig så att den blir lättare att hantera och inte tar eld så lätt. Magnus Buskas och Sven Norberg pumpar den gamla brandsprutan från Fackle. Lennart Hellgren sköter strålen.


I kurru förberädds kaffe och härliga limpsmörgåsar.

Valter Söderström tänder såidet genom att lägga glödande kol i öppningar i nederkanten.

Sven Norberg passar elden.

De församlade njöt av klämmig musik från Brändus Sväinpälsar samt kaffe och smörgåsar gjorda på stenugnsbakad limpa.


Här rakas en del av den förkolnade tjärveden ut. Såidet skall brinna ytterligare en tid för att få ut den sista tjäran.


Fred Klingvall har tappat av ett spann tjära från haggvann'n.

Nu har såidet brunnit färdigt för den här gången.

Det blev mycket grillkol.

Tjärbränning.

Tjärbränning har mycket gamla anor på Gotland. Tjära var under flera århundraden en viktig exportprodukt. På Gotland brändes tjäran i såiden som kunde vara av varierande storlek. Ett litet såide gav kanske omkring 300 liter tjära vid bränningen, medan ett stort såide kunde ge 1000 liter eller mer. Hembygdsföreningens såide vid Sande är av den mindre modellen.

Såidet består av den skålformade ärlu som är stensatt med flata kalkstenar och tätad med lera. Mitt i ärlu ligger auge, en rund kalksten eller sandsten med ett hål i mitten som tjäran skall rinna ut genom. Auge mynnar i ena änden på en lång urholkad furustock, haggvann'n. Andra änden på haggvann'n kommer ut i källan, ett litet utrymme med tre väggar och tak. Källan ligger på en lägre nivå än ärlu för att få lämplig lutning på haggvann'n. I ändan på haggvann'n finns ett tapphål där tjäran kan tappas av.

Råmaterialet vid tjärbränning utgörs huvudsakligen av stumblar dvs gamla furustubbar som stått kvar i marken i många år. Även faitvidsskatar dvs feta toppändar i torra tallar kommer till användning. Förr var det ett mödosamt arbete att ta upp stubbarna med stubbrytare eller andra hjälpmedel. Idag används företrädesvis en kraftig lastmaskin. När råvaran kommit från skogen sönderdelas den i mindre bitar med hjälp av motorsåg, vedkap och klyvmaskin. Därefter vidtar ett omfattande manuellt arbete med att hugga veden i mindre bitar, smaitar, och rensa bort jord, bark, ruttna delar och delar som inte innehåller någon tjära. Till såidet vid Sande behövs 6 - 7 kubikmeter smaitar.

När såidet skall laddas, läggs smaitar i ärlu så att de bildar en lagom brant kulle. Längst ner byggs ett antal öppningar som skall användas vid tändningen av såidet. Kullen täcks sedan med granris och fuktig sågspån för att kunna kontrollera lufttillförseln och därmed hur kraftigt såidet skall brinna.

Såidet tänds genom att glödande kol placeras i öppningarna längst ner. När elden tagit sig ordentligt dämpas lufttillförseln genom att större delen av öppningarna täpps till med fuktig sågspån. Såidet är nu igång och sprider en härligt doftande rök omkring sig. Efter ungefär ett halvt dygn kommer den första iskalla tjäran i haggvann'n. Sedan följer en kontinuerlig tillströmning av tjära, som tappas av och noteras med ett tjärfärgat tumavtryck för varje spann. Efter 1 - 2 dygn kolar man, dvs tar bort sågspån och granris på en del av såidet i sänder. Sedan rakar man ut den ved som inte längre innehåller någon tjära utan har blivit till utmärkt grillkol. Därefter läggs granris och sågspån tillbaka och bränningen fortsätter så länge det finns någon tjära kvar.

Såidet måste passas och skötas ordentligt under de 3 - 4 dygn som bränningen tar. Slarv härvidlag kan spoliera en hel vinters arbete för såidesgubbarna. Den egentillverkade tjäran kommer väl till pass vid underhåll av hembygdsföreningens många objekt i form av båtsmanstorp, väderkvarnar, fyr och båtar.

Sven Norberg


Foto © Arthur Ross/GuteBild 12-15 juni 2003